.
KOLGRUVOR, LERA OCH KLINKERINDUSTRI

Slumpen eller den givmilda naturen bjöd på två råvaror, den ena av tveksam kvalitet, kolet. Den andra av ypperlig kvalitet leran och det fanns gott om både kol och lera. Man hade nog på känn att det kunde bli något bra av det här, men det blev inget av förrän Hr dpl. Ing Frans Dauman hämtades upp från Berlin till Skromberga som det tog fart. Förvisso var kolet mindre bra så man fick helt enkelt lägga på mer kol, men kol fanns det gott om. Biprodukten leran visade sig med ingenjörns kunnighet vara bästa tänkbara och med den föddes en världsindustri. Tegelstenar, glaserade trottoarstenar, avloppsrör, kakel, klinker. Under hundra år blomstrade bygden, rikedomen togs ur marken och orter som Ekeby, Billesholm, Bjuv, Åstorp, Väsby och Höganäs blev välmående industriarbetarbygd, i stil med välmående bruksorter varhelst i landet man drev näringsverksamhet.

Även i Tyskland i trakterna runt Frankfurt / Wiesbaden har det funnits klinker och tegeltillverkning. Här är två industriruiner som finns under Zutritt Verboten

Av kolgruvorna är det bara rester och en gams kvar, gruvgångarna är kvar under jord, vattenfyllda och troligtvis raserade på sina ställen. Här finns enorma mängder gruvgångar. Den som tar på sig dykardräkt skulle om hon eller han kände till vägen göra ett dyk från Skromberga till Höganäs. Den volym av kol i gruvgångarna som inte eldades upp, var lera och blev avloppsrör eller klinkerplattor*: resten var ovärdigt material och lades upp som slagghögar, två av dem är högst påtagliga, Risekatslösahögen från Schakt Malmros och Nyvångshögen från Schakt Cervin. Högen i Nyvång som är Sveriges näst största slagghög kapades en bit och blev balast då nya E4 byggdes och Riksettan blev historia men är i sin nuvarande höjd ändå 76 meter..

*Jag har fått lära mig att kakel är ett skällsord i Skromberga, här gjorde man klinker, med stork K och feta bokstäver.