Vilket Inferno!

Vilket inferno här måste ha varit, var det första vi utbrast när vi såg de enorma hallarna. Man kan följa processen från stall och entré, för både kor och svin, vidare till fållorna där de stod i väntan på liemannen. Infernot understryks också av storleken på slakteribyggnaderna. Vid vårt första besök sprang vi igenom slakteriet under en hel dag och hade då inte sett allt.
.

Sista väntrummet innan…

Rundvandringen börjar vid fållorna för kossor och tjurar, när produktionsenhet 1241 blivit för gammal för att orka arbeta i Bregottfabriken skickades hon hit.

Har väl kor och tjurar passerat "infarten" får de vänligen vänta på sin tur i fållorna, även här måste ljudnivån varit hög och trots allt som kan göras var säkert aningarna inte de bästa hos kossorna, något lurt var på gång.
.

Allt var grönt, så länge djuren fortfarande levde

Grönt måste vara en lugnande eller i annat avseende fördelaktig färg, för allt i processen som rörde levande djur var grönmålat, t.o.m. fönstren innan slakt var grönmålade.
.

Här! och sedan väntar tappning av blod, styckning etc. innan filén ska transporteras till hungrig konsument.

Som de moderna rovdjur vi är, har vi lagt ut slakt och rensning mm på entreprenad till de som hanterar det bättre, men principen är densamma. Som hemma hos Emil i Lönneberga, fast då fick var och en slakta sitt, även om just Griseknoen slapp fara hädan till jul.

.

Nu härskar den absoluta tystnaden, kamerans slutare skramlar som en skyddsrumsdörr.


I kontrast till de oljud fantasin kan föreställa sig var det riktigt tyst vid våra besök här, så tyst så man hör sina egna hjärtslag. Våra steg ekade mot väggarna och kamerans slutare lät som en dörr som smäller igen. Det krävs ingen större fantasi för att "höra" krokarna på taket i kedjorna, sågklingornas ettriga snurrande och de rostfria vagnarnas rullande mellan avdelningarna. Personalen och arbetskamraternas skratt inte att förglömma, detta var en arbetsplats som andra.
.

Här var det slut på klagoljud, men infernot fortsatte


Det upprepar sig! Slakthall efter slakthall, den ena större än den andra. Kontor efter kontor är sig lika, kylrum efter kylrum skiljer sig inte heller så värst mycket och många utrymmen lämnade oss frågande och undrande över vad som försiggått just där.
.

Krokarna har tagits bort men transportkedjorna hänger kvar.

Stundtals tar vinden tag i allt som hänger löst och vinden viner genom något krossat fönster och en hel del oidentifierade ljud uppstår. Eftersom jag inte tror på kospöken var det ett mindre naturligt ljud som fångade mitt intresse, min misstanke var… och den visade sig riktig…
.

Märkliga tingestar, värmeelement och skorsten, förmodligen brändes håren bort på de slaktade svinen, "lukten" går nog inte att föreställa sig.


En herre från Slovakien ägnade sig åt att operera loss rostfria detaljer för vidare transport till…? Engelska kunde han inte men lite knagglig tyska fick han fram, det är inte varje dag jag konverserar på tyska och känner mig språkligt bättre än motparten. Karln var hygglig men inte så road av att störas i arbetet, så efter en stund tackade han för sig och försvann ur min åsyn.
.

Visst ser det rent ut och ljust. Och det var tyssst.


Att försvinna ur någons åsyn på detta ställe är lätt, det är stort, mörkt och överallt gångar, prång och skrot som hänger från taken. Överallt! Koppartjuvarna eller om de övergått till rostfritt skrot låter sig inte generas. De lägger upp högar av det de plockat ner och eftersom de inte gör det för nöjes skull återvänder de säkert (när det är mörkt). Många detaljer sladdrade om skytteltrafik av mindre nogräknade personer på det här stället.
.

Här stod Mamma Scan och hennes medsystrar och lagade mat, som sedan plastförpackades och såldes som färdigrätter.


Även under det jättelika byggnadskomplexet finns det något att upptäcka, långa kulvertsystem och källare, tyvärr blir mer och mer av det vattenfyllt så för den kompletta UE-upplevelsen krävs vadarstövlar eller dykardräkt och jag är inte helt säker på att det lakvatten som samlats här under åren är någon aptitretare att plaska omkring i.
.

Här i ett torrt kulvertutrymme, men det mesta är vattenfyllt i källarplan.

Scans slakteri i Kävlinge övergavs eller rättare sagt såldes till Midroc 2008 så förfallet har haft fem år på sig. Förfallet känns väldigt aktivt. Först säljer den nya fastighetsägaren så mycket de kan av produktionslinjen, sedan inväntar man konjunkturer, byggprojektering, bygglov etc. och medan denna väntan pågår springer UE-ister runt och fotograferar, -sådana har jag också träffat på.

Koppartjuvar och skrotleverantörer av rostfritt tar för sig och spänningssökande ungdomar tittar säkert också till stället. Om förfallet uteslutande beror på vårdslösa tjuvar eller om vandaler varit delaktiga får bli obesvarat, samma inferno som verksamheten en gång genererade finns i den totala oordning som råder här nu, fast nu är det tyst, mycket tyst.
.

På sina håll har kontorsinteriören börjat mögla, de mörka fläckarna växer och blir fler.

De sista byggnaderna kom till under tidigt 80-tal och det mesta av det vi ser idag är 60- och 70-talsbyggnader. Det är snabba avskrivningar på sådana byggnadsverk. 30-40 år används byggnaderna innan förgängligheten tar över. Men ska det produceras rationellt är ett slakteriområde stort som 22 fotbollsplaner tydligen inte stort nog, det som för gjordes här görs nu i Kristianstad.
.

Rör?


Kort historik
I slutet av 1800-talet byggdes järnvägsräls till Kävlinge, Både sockerbruk och annan industri hade nu tillgång till bra transporter till och från.

1916 - 17 byggdes det första andelsslakteriet i Kävlinge.

SCAN bildades 1934, då slaktades årligen 61 000 kreatur och 390 000 svin i Kävlinge

Under 1960-talet koncentreras alltmer av produktionen till Kävlinge, de mindre orterna i sydvästra Skåne blir av med sina slakterier och mer och mer flyttas hit.
På 70-talet byggs Kävlingeslakteriet ut än mer och nu börjar man även med livsmedelsproduktion.

1994 blir Sverige EU-medlem och handeln är fri och konkurrensen ökar, både importen och exporten! Samtidigt rationaliseras svinslakten ännu mer, fast nu är det inte till Kävlinges fördel, svinslakten flyttas till Kristianstad. Men styckningen kvarstår och storköket puttrar vidare i grytorna.

Lagom till semestern 2008 går man samma öde tillmötes som allt annat som är för litet för att vara livskraftigt. och fem år senare gör jag och "vi" två mycket långa besök i de stendöda byggnaderna som ännu står upp.

Vi var även uppe och tog oss en titt från skorstenen, här uppifrån anar man hur stort Scans slakteri i Kävlinge var, -men inte tillräckligt stort

Vi klev in genom luckan och upp för stegen, det var tröttsamt för armarna, men vilken utsikt. Klicka på bilden för att se utsikten över slakteriet

en fjärdedel av slakteriet, nordöstra delen