.
HASSLARPS SOCKERBRUK
.
.
Hasslarps sockerbruk byggdes som det första andelsbruket inom sockerindustrin och platsen hette då Lyckåker. Efter ett års drift fick det namnet Lyckåkers Sockerförädlings AB. Det sågs som angeläget att skaffa sig en representativ stationsbyggnad och eftersom en av bolagets styrelseledamöter var riksdagsman lyckades man få Jernvägsstyrelsen att bygga vad många ansåg vara
.
.
den ståtligaste stationsbyggnaden längs Västkustbanan. Sockerbruk och arbetarbostäder byggdes samtidigt, men då andelsteckningen inte var så fulltalig som önskats, saknades pengar till att fullfölja alla arbetarbostäder. De arbetare som inte fick plats fick helt enkelt hyra in sig på gårdarna runt om.
.
.
Mycket annat som tillhörde en fungerande bruksbygd saknades också. Detta gav utrymme för fria marknadsaktörer som sökte sig till Lyckåker för att idka allsköns handel. I plåtskjul och tältliknande väderskydd erbjöds vad som saknades, bageri, kaffe och spritförsäljning och ryktesvis även lösningar på köttsliga begär. Lyckåker såg ut som en marknadsplats och inte som det välordnade brukssamhälle man planerat för.
.
.
Centrifugerna var inte tillräckliga så sockermassan som inte centrifugerats fick lagras i cisterner avsedda för torrt socker med förhoppningen att kunna centrifugera den senare. Det bar sig inte bättre än att sockermassan i cisternerna började jäsa, svämmade över överallt den kunde och spred sig i markerna. Det spreds en stank över hela Lyckåker och närliggande orter. Lyckåkers Sockerförädling AB gick i konkurs.
.
Nutid
Framme vid sockerbruket var grinden borta, i stället hade dåvarande ägare försett infarten med stora stenar, skrot och gamla maskiner. Allt för att hindra bilar att ta sig in, i akt och mening att försvåra för koppartjuvar och skrottjuvar att ta med sig tungt gods – men det var inget besvär att gå in, cykeln kunde till och med låsas fast i en tung orubblig hög med skrot.
.
N
Svämmorna som varje höst mottog ett jämt flöde av betor som spolades med vattenkanoner till bettvätten, var nu nästan helt tömda. Lite regnvatten hade samlats på botten, buskar och mindre träd hade börjat växa där nere och dess rötter sög åt sig vatten efter behov.
.
.
.
Bandgången dit de tvättade betorna kom in till fabriken var borta. I stället tog jag mig in i en katedralliknande hall som varit hem åt stora cylinderformade, några våningar höga maskiner, troligtvis kokpannor.
.
Taket som var sex till sju meter upp hade fyra cirka fem meter breda cirkelformade hål, där maskinerna gått igenom för att vid våningsplanet ovanför kunna skötas och servas.
.
.
.
.
.
En trappa upp och jag kom till indunstningen, det hängde en skylt i taket som upplyste mig om att jag var just där. Här var det mesta intakt, tankar, maskiner, rör mm stod kvar. En gigantisk klocka hängde ovanför mig, kvart över ett fast det var kväll. Det var länge sedan ett primärur styrde denna industrialismens taktpinne. Men väl inne på disponentens kontor hängde ett mycket exakt ur som med en 24 volts
.
.
puls en gång per minut fick visarna att stumt darrande hoppa fram en minut på varenda fast monterad klocka i hela fabriksbyggnaden. Under mer än hundra år har dessa klockor från LM Ericsson eller Westerstrands ur i Töreboda styrt den svenska industriarbetaren, talat om när startknappen skulle tryckas in eller när skiftet gick av. Nu står tiden stilla här inne, det är bara utanför den går vidare.
.
.
Kvar söder om Sockerbruket ligger några öppna dammar, Hasslarps dammar. En gång var de ett ingrepp i naturen, en styggelse då de anlades för att bilda en icke naturlig vattentäkt, stor nog att förse sockerbruket med vatten under betkampanjen. När väl lugnet lagt sig över Hasslarp och sockerbruket stängdes efter kampanjen 1993
.
1993 hittade såväl flyttfåglar som mer bofasta arter ett bekvämt tillhåll här. Industrialismens ingrepp i vår natur kan mestadels jämställas med förstörd natur, men i Hasslarp gläds naturen, grodor och fåglar, nu över de ingrepp som människor dristade sig till för 140 år sedan, och det är kanske inte så illa.
.
Lite mer detaljerad och även roligare historia om strapatserna i Olycksåker, senare Hasslarp kan du läsa om i boken Skånes glömda rum, -Det industriella välståndets historia (länk).
.
