RESICHSBAHNAUSBESSERUNGSWERK RAW SALBKE MAGDEBURG
.
RAW Salbke Magdeburg, flygfoto Google Maps
.
Välkommen in i röran, i bakgrunden syns kraftverket
.
1899 stod att läsa på väggen
.
1893 påbörjades bygget av det 33 hektar stora området som skulle bli en reparationsverkstad för dåtidens kejsartyska järnvägsbolag. Men bygget han inte bli färdigbyggt förrän det skulle expandera och byggas till och så där fortsatte det fram till 1945, även om historien inte tar slut där.
..Verkstaden försågs från start med eget kraftverk, säkert något modernt för sin tid. Egna koleldade pannor som genererade 220 volt likström!? Utöver att förse de ständigt växande verkstäderna med elektricitet
Och på insidan såg det ut så här, nästan städat
.
Utöver att förse de ständigt växande verkstäderna med elektricitet fick även intilliggande stadsdelar och stationer sin ström härifrån. Efterhand som samhället och Magdeburg elektrifierades vändes strömriktningen i kablarna och verkstäderna anslöts till det regionala elnätet och det egna kraftverket stoppades för gott och därefter fortskred arbetet med växelström.
.
Det första världskriget
Sedan smällde till, först i Sarajevo och strax därefter i större delen av Europa, året var visst 1914. Därefter höll man på med allsköns dödligt smällande mot allt och alla i drygt fyra år. Den tyska armén behövde inte bara soldater och kanoner, det fanns även behov av att transportera krigsmaskineriet till fronterna. Av någon anledning lät sig motståndarna inte ockuperas utan motstånd. De sköt tillbaks, saboterade och var ytterst motsträviga mot de anfallande tyskarna, så behovet att reparera och bygga järnvägsvagnar växte. Det behövdes fler anställda för att möta efterfrågan, problemet var bara det att den ordinarie kvalificerade arbetsstyrkan var ute på slagfältet och dog för kejsare och Vaterland.
Denna arbetsstyrka fick ersättas med yngre förmågor och kvinnor, som slapp att skickas till fronterna för att dö. Under och efter kriget fick fler anställas, medan stora delar av den kvalificerade arbetsstyrkan inte längre var arbetsför, värre än så, de var döda, de hade offrats för blod, järn och ära. Arbetsstyrkan ökade efter första världskriget med 70 procent samtidigt som produktionen sjönk med 40 procent. Resultatet blev att den tyska skattefinansierade järnvägen stängde verkstaden i Januari 1920, eftersom den ansågs ineffektiv och olönsam.
.
.
.
Dessutom är det förbjudet att röka här inne, i alla fall mellan spår 47 - 40.
.
Östtysk gul färg
.
Östtysk el
.
Hängande belysning, på tre kvart
.
Hängande belysning, som fortfarande hänger
.
.
Ser han inte lite förvånad ut och lite ofokuserad med blicken
.
Hur skulle världen se ut utan vår "civilisation" efter trettio år?
.
Under Weimar Republikens tid
Nu hade inte behovet av nybyggda järnvägsvagnar och reparation av dessa upphört, så det dröjde inte länge förrän RAW Salbke öppnades igen, med ny organisation nya, förhoppningsvis tillräckligt utbildade arbetare för att åter förse Weimarrepublikens Tyskland med service och underhåll för det rullande kapitalet på räls. Lokomotiv, vagnar och åren tuffade på varpå det blev både 1933 och 1939 och allt som hände åren däremellan, sedan var det dags igen.
.
Nazitiden och det andra världskriget
Standardisering blev ett ledord för effektiv produktion och vissa delar tillverkades av RAW Salbke för att passa både rälsbunden trafik och lastbilar. Mannen med mustaschen förberedde all verksamhet för krig igen och tilldelade RAW mer anslag från skattebetalarnas kassakista. Återigen kommenderades den manliga utbildade arbetsstyrkan ut i krig för att dö på slagfältet, nu för tredje riket och ersattes med kvinnor, krigsfångar och tvångskommenderade.
.
För att vara 121 år är de ursprungliga verkstäderna i gott skick, men det krävs en del arbete för anpassning till dagens värld. Ett förslag är att renovera och täcka taken med solpaneler
.
.
.
Fast allt är inte i så bra skick som den glacerade utsidan
.
.
Även i de andra hallarna var Rauchen verboten
.
Får nog inte röka här heller, men vem röker?
.
RAW Salbke blev ett arbetsläger, arbetsdagarna var 10 timmar sju dagar i veckan. Vad man borde veta men inte tog till sig var och är, att arbete under slavliknande förhållande med okvalificerad arbetskraft är ineffektiv. De som utför jobbet kan det inte, antalet fel och kasseringar blir större och det krävs mycket kontroll och övervakning för att produktionen ska fungera. Så redan vid krigets början sjönk såväl produktivitet och kvalitet på det material och de reparationer som lämnade verkstäderna.
.
reparationer som lämnade verkstäderna. I januari 1944 utsattes verkstadsområdet för luftangrepp och ca åttio procent av byggnader och kapacitet förstördes. De resterande tjugo procenten drevs vidare med varierande framgång. De flesta produktionskedjor var brutna och endast enstaka moment kunde tillverkas, dessutom saknades det mesta av reservdelar som tidigare tillverkats inne på området.
.
Den mest intressanta byggnaden var kraftverket, även om det saknades mycket.
.
.
.
Österifrån, främst från Polen, flyttades hela nedmonterade industrier såväl som arbetsläger- och koncentrationslägerfångar västerut. Flykten var inte alltid så välorganiserad, det viktiga var att komma undan Röda Armen och att sudda ut spåren av de missgärningar som skett i koncentrationslägren. I januari 1945 kom en stor, regelbunden ström av järnvägsvagnar med maskiner och lägerfångar till Magdeburg, en del av dessa fick under krigets sista månader arbeta på RAW i Magdeburg. Den 12 april tog det slut, då ockuperade amerikanska trupper Magdeburg, Salbke och RAW. För de utländska trupperna på plats gick det mesta ut på att under krigets sista vecka fånga in så många fula fiskar som möjligt och invänta Ivans ankomst från öster.
.
För att få ordning på allt bråte efter bombningar och anfall av Magdeburg arrangerades från amerikansk sida ett program där kvarvarande civilbefolkning fick arbeta med att röja, städa undan och transportera bort så mycket bråte som möjligt. Arbetet tog fart men när det blev skördetid försvann stora delar av arbetskraften .
men när det blev skördetid försvann stora delar av arbetskraften till lantbruket, inte för att lönen var bättre utan för att matransonerna var större. Allt som allt utfördes tre miljoner arbetstimmar med att städa upp Magdeburg, Salbke och RAW. Sedan blev det dags för…
.
.
.
DDR tidsepoken
RAW fick som första uppgift att tillverka och reparera jordbruksmaskiner. Inget förvånansvärt i det. Det var brist på mat så att få igång livsmedelsproduktionen blev första prioritet. De äldre enskilda farmarna och de nybildade jordbrukskooperativen stod som beställare. Eftersom ingen pålitlig valuta fanns tillhands skedde mycket av affärerna genom byteshandel. RAW hade byggt upp en egen mindre grisfarm på området och kunde med bytesimport av potatis förse arbetsstyrkan med rimliga om än inte överflödiga mängder mat. Ett av de mer uppenbara problemen var att de av arbetarna som bodde utanför Magdeburg ofta kom sent till arbetet då kollektivtrafiken inte alltid var att lita på.
.
.
.
då kollektivtrafiken inte alltid var att lita på. I en av RAWs verkstäder byggdes ett tågsätt ihop av tillgängliga delar, ett lok, fyra godsvagnar och man kostade på sig reparationer av förstörd räls. På så sätt kunde man starta upp en pendeltågslinje så att de egna arbetarna kunde ta sig till jobbet i tid. Under arbetstid, då tåget inte behövdes för persontransport fungerade det som godståg och transporterade ved och maskindelar till andra industrier i och runt Salbke i Magdeburg. Tåget arbetade fram till 1953 då Magdeburgs egen kollektivtrafik åter fungerade och kunde ta över ansvaret för passagerartrafiken.
.
Upproret den 17 juni 1953
14 juni 1953 höjer DDRs icke folkvalda riksdag, Volkskammer arbetsnormerna! Höjda arbetsnormer innebar i praktiken att arbetarna i arbetarnas paradis, DDR skulle jobba mer men inte få mer betalt, gissa om de blev sura? Tre dagar senare strejkades det på de flesta platser i DDR, även i Magdeburg. Initiativet till strejk togs av arbetare i Östberlin, inte så många, men nyheten spred sig. Östtyska radiostationer sände inte ut någonting om strejk, vilket inte spelade någon roll, de flesta lyssnade inte på dem och de som lyssnade viste att det var fejk news, även om just det uttrycket inte skulle användas förrän 63 år senare. Däremot hade västtyska och i Västtyskland baserade amerikanska medier fått nys om saken och sände ut nyheten om strejk mot de nya höjda arbetsnormerna. Redan strejkande arbetare kom till RAW och uppmanade till strejk, arbetsstyrkan var inte svårövertalad och den 17 juni vid middagstid lämnade delar av
.
..
lämnade delar av arbetsstyrkan RAW. Ett antal arbetare sköts ihjäl runt om i DDR, på sovjetisk uppmaning. När strejken var över bildades av DDR trogna arbetare en stridsgrupp på RAW som året därpå beväpnades, i akt och mening att se till att illojala arbetare inte skulle ställa till besvär när Volkskammer och politiker krävde mer av dem.
Dagen därpå, 18 juni återgick man till arbetet, med baktanken att det kanske var bättre att vara vid liv än att sätta sig upp mot beväpnade arbetskamrater och Östtyska poliser som ju bara gjorde vad de kunde för att skydda arbetare från kapitalismen i väst.
Redan halvåret innan hade det varit oroligt på RAW. En resolution från Volkskammer 4 december -52 drogs julbonusen in och ersattes med en årsbonus, med den skillnaden att den senare bestod av ett alltför magert belopp.
.
Att det var knapert efter kriget är lätt att förstå, att den materiella standarden i planekonomiska DDR inte utvecklades lika snabbt som i väst har sina naturliga förklaringar, men gjorde definitivt inte folk i DDR mer nöjda. I fattiga ekonomier är man bättre på att ta vara på skräp och restprodukter, det är en nästintill nationalekonomisk naturlag. Under DDR-tiden tillverkade man i Salbke konsumtionsvaror av avfall som inte var användbart till annat. Handtag till rakhyvlar, hammarskaft, trästaket, jordbruksredskap
Handtag till rakhyvlar, hammarskaft, trästaket, jordbruksredskap, trädgårdsmöbler. För ändamålet användes en vridmaskin? (jag vet inte vad det är), men tydligen var kvaliteten på de förvridna produkterna allt annat än tillfredsställande, så inte ens på den östtyska marknaden var dessa produkter eftertraktade. En ytterligare produkt som tillverkades här, värd att nämna var kardanaxlar till DDRs folkbil Trabant.
.
.
