De stod överallt, längst med järnridån i Tyskland. De första vakttorn byggdes av trä, men de var alltför svajiga och otäta, för att fungera för det syfte de byggdes för. Det dröjde inte många år förrän man likt de bruna föregångarna använde sig av betong, med den skillnaden att nu byggdes de på höjden för att kunna se och för att synas, i det tidigare bruna Tyskland byggdes betongkonstruktionerna mestadels under jord.

De flesta vakttorn har man av förklarliga skäl tagit ner och smulat sönder, medan man på en del platser låter tornen stå och förfalla. Ytterligare några få utposter har renoverats och fungerar som museum, de är ju en del av det nutida Tysklands och det nutida Europas efterkrigshistoria. Deras officiella existensberättigande då de byggdes var att vara en del i skyddet mot kapitalisterna på andra sidan järnridån, medan alla visste, såväl i DDR som BRD och resten av Europa att de användes för att hindra folk att fly till väst.
.

Fick namnet efter sin maximala höjd. Tornet bestod av ett antal prefabricerade betongringar, likt tjocka betongrör som lades på varandra, där man på toppen placerade ett åttkantigt utrymme. BT 11 kunde byggas i flexibla höjder, det var bara att lägga upp lite färre betongringar, vid sådana fall fick tornen beteckningen BT-6 eller BT-9, allt beroende på vilken höjd de byggdes i. Ett av BT-11s större problem var at de var otäta, oisolerade, så personalen i dem under vintern ägnade mer tid åt att hålla sig varm än att leta efter frihetslängtande DDR emigranter. Dessutom erbjöds för det mesta ingen elektricitet eller annan energitillförsel, så de var svinkalla under vintern.

.
.
Vilket torn som är det mest förekommande är osäkert, men det är tveklöst denna modell som symboliserar DDRs paranoida övervakning av sina medborgare.

En tidig 1970-tals konstruktion. Efterhand som viljan att emigrera tilltog och de som stod i tornen för att förhindra detta frös och förfrös sig beslutade man sig i DDR för att göra tornen lite bättre för vakterna. Nu tog man i och gjorde ett kvadratiskt torn med basen 2x2 meter, höjden var för det mesta 9 meter och de fick därför det logiska namnet BT-9 2x2. Tornets utsiktsplats var nu integrerad i bygget och jämfört med de tidigare dragiga tornen var operatörernas yta större och behagligare, det blåste inte rakt igenom tornen i alla fall. Liksom BT-11 var det ju inte nödvändigt att bygga dem elva meter höga. Om inte geografin krävde full höjd, kunde de mycket väl byggas hälften så höga. Det fanns en stege till taket och där uppe ett räcke för att omgärda detsamma. Här uppe hade man på 4 kvadratmeter installerat en kraftig strålkastare, ett antal antenner och lite megafoner, och så en tyfon, en mistlur alltså. Strålkastare och antenner kräver el och då kunde en liten del av denna även användas för lite bekvämligheter åt vakterna, om det sedan var en kaffekokare eller elradiator är okänt.

Som investering betraktat var det ingen god idé, Östblocket hade mindre än tio år kvar att existera, men det visste man inte, så i början på åttiotalet byggde man nu mer husliknande övervakningstorn. Som namnet antyder var dessa torn 4x4 meter och hade tre till fem våningsplan, beroende på höjd. I och med den stora ytan på 16 kvm per plan kunde tornen nu husera inte bara tjänstgörande värnpliktiga vakter utan även en extra vaktstyrka, som tidigare krävt eget logement.

I tornets bottenplan fick man även plats med en mindre arrest om man nu fångat in någon dissident som velat lämna DDR. Med de större ytorna var det också möjligt att stoppa in betydligt mer signalspanings och kommunikationsutrustning i tornens nedre våningsplan samt anslutningar till taket, där nu fler antenner, fler strålkastare etc. kunde monteras. En synlig skillnad var att det översta planet inte längre hade fönster längst med hela fasaden, hörnorna var nu en del av betongkonstruktionen, en nödvändighet för att kunna bära tyngden av taket och all den utrustning som monterats, samt personal som skulle sköta den.

Låt oss börja resan i norr i vad som idag är en halvö på östsidan av floden Trave, intill Travemünde. Idag ett semesterparadis där det förr, på DDR tiden var förbjudet att beträda stranden, om man inte bar uniform och var utkommenderad att vakta mot eventuella flyktförsök och i fall sådana upptäcktes, skjuta de vilseledda. Där hittade jag ett BT 4x4. I dessa trakter var det strängt bevakad med hundar och upplysta stränder nattetid. För hade man väl tagit sig i vattnet var det nära till Västtyskland.
..

En västtysk skylt vid gränsen i Boizenburg som överlevt sedan 1991
.

Så fort man lämnat Boizenburg öppnar sig ett öppet platt landskap. Utöver översvämningsvallarna, som inte byggts för att hindra flyktingar dyker ett BT 9 2x2 upp. Enligt dagens digitaliserade kartor berättar telefonen att man befinner sig i Bleckede

Utöver floden som med sitt vatten var ett effektivt hinder möttes den flyende innan man nådde dit först en spiralformad utrullad taggtråd. Därefter hade man kostat på sig ett 3,2 meter högt nät staket och om man lyckades ta sig över eller under detta mötte man Elbe som krävde något mellan 50-200 meters frisim för att ta sig till friheten. Vid låglänt land, som här närmast floden höggs all växtlighet ner för att man lätt skulle kunna se ut och omöjliggöra för någon att gömma sig bakom träd och buskar.
.
.

Bara några kilometer söderut vid Amt Neuhaus står ett ensamt 4X4 torn och ser ut som det begrundar sina missgärningar i förgången tid. Stort, högt grått med en fin utsikt över Elbe, fyra plan x 16 kvadratmeter hade kunnat bli en fin sommarbostad på ca 60 kvadratmeter i ett lugnt område för den eremitiskt lagda.
.

Alla torn hade ett nummer målat på betongen, detta torn hade dubbla identiteter. 621 och 289.
.

.
Detta BT 11 4x4 har fått nummer 725, även detta torn befinner sig i Amt Neuhaus.
.

.
Lite humor skadar inte, lagom roligt för sådär 40 år sedan.
.

Längre söderut längst Elbe ligger staden Dömitz, här ligger den övergivna järnvägsbron på västsidan medan man på östra sidan byggt ett BT 9 2X2, som nu målats i vitt med utsiktstornet i blått, gult och rött. Nu fungerar det som redskapsbod åt den lokala segelklubben.
.

.