BÄRENQUELL BRAUEREI
.
Björnkällans Bryggeri, Bärenquell Brauerei, en förstklassig heldagsupplevelse i Berlin, björnens källa i Berlin. Berlin betyder ursprungligen inte björn, utan kommer från det slaviska ”berl”, som ska betyda träsk. Träsket där Spree stannade upp och bildade sjöar. De germaner som bodde där tog ”Berl” som ordet björn och kallade staden Berlyn, senare Berlin. Stadens vapen är, liksom Bern i Schweiz, en svart björn på gul bakgrund.
.
Likt en medeltida borg reser sig de mer än hundraåriga byggnaderna vid Schnellerstrasse omgivna av en röd, hög tegelmur. Muren i sin tur har försetts med lindad taggtråd på toppen, ett kanske nutida historiskt arv för denna stad. Nja det var elakt sagt, den tidigare taggtråden hade i uppdrag att hindra folk att fly diktaturen, bryggeriets taggtråd ska hålla hemlösa och nyfikna (sådana som jag) borta.
.
Bryggeriets välsmakande historia är en tysk föreställning i fyra akter. Byggt när Tyskland var Tyskland och inte ens skotten i Sarajevo påverkat världshistorien. Mellan världskrigen jäste det i karen på Bryggeriet vid dåvarande Berliner Straße och även under det andra världskriget levererades den välsmakande drycken till de som vågade vara kvar i Berlin och ville fly tankar och bomber med en öl. Sedan gick det som det gick.
Det blir fler bilder på trappor från besöket i Bärenquell, men trappor av den här kalibern tål att visas upp.
Första akten:
Borussia bryggeri öppnar öltapparna 20 år innan 1900 talet gör sin entré i den stad som mer än någon annan varit centrum för den europeiska 1900-talshistorien. Några år senare, fortfarande på 1800-talet blir man uppköpta av en större konkurrent och arbetar senare under namnet Schultheiss Brauerei som är mest känt för sin mixade Berliner-Kindel.
.
Samma imponerande trapphus en våning högre upp
Borussia är det latinska namnet för Prussia, i.e. Preussen, den delstat som med Bissmarks och Hindenburgs rytande stämmor och lite vapenskrammel enade de delstater som idag är Förbundsrepubliken Tyskland.
..
Någon av de få kvarvarande inventarierna från bryggeriets tid, den här tanken stod överst, dess innehåll pumpades upp för att sedan med gravitationens hjälp falla ner i processen. Vad det nu var i just dessa tankar.
Under förkrigstiden, första världskriget och mellankrigstiden fortgick det mesta som i övriga Europa. Det var svåra men uthärdliga förhållanden. En långsam förbättring av levnadsstandarden medgav också lite mer överflöd att konsumera på godsaker som till exempel öl. Dessutom var skatten lägre på alkohol än den är nu. Men vi vet vad som hände på en ölhall i München 1933, vilket blev första steget i en långsam kamp mot en oundviklig undergång för Bärenquell Brauerei.
.
Visst har han vissa likheter med en Östtysk politiker, om någon minns hur dessa såg ut? Gubben har uppenbart vissa drag av…
Schultheiss koncernen utsågs till mönsterföretag av nazisterna, vad det innebar rent praktiskt att vara utsedd till mönsterföretag vete gudarna. Men man fick väl ett signerat porträtt av Adolf att hänga på väggen och fick väl förmånen att leverera till ”partiet” och krigsmakten. Tillika fick man säkert som förmån en brununiformerad tölp som helt gratis övervakade de som arbetade på bryggeriet så att de inte tänkte och talade fel.
.
.
.
Även maskinhuset bjöd på fina trappor
Under andra världskriget sjönk givetvis efterfrågan, även tillgången på råvaror begränsades då mark som tidigare producerat humle, malt och socker nu var helt inriktad på mat till krigsmakten. Den i huvudsak manliga arbetskraften fick uniform på sig och begravdes i Ukraina eller försvann väster om Rehn. 1945 var mer än 90 procent av de anställda borta och även om de överlevande Berlinarna säkert önskade sig en god öl var allt jordbruk vid krigssluten inriktad på livsnödvändigheter. Men värre skulle det bli.
.
Vi är inte så knussliga av oss när vi tar oss fram, upp och ner, men det finns gränser för vår dumdristighet. Titta noga på pallen på trappan, skulle du gått vidare? Inga problem, i en annan hörna av huset var det ytterligare ett trapphus.
Andra akten
VEB Volkseigener Betrieb, folkägt företag, dvs. ägt av Östtyska staten som en del i planekonomin. Mycket var sig likt, men om nazisterna erbjöd en brununiformerad tölp att övervaka arbetarnas tänk och tal, så försågs nu varje arbetsplats med en pluton gråuniformerade dundertölpar som noga övervakade och vidareförmedlade varje uttalad tanke som yttrades.
.
Företag som ägdes av VEB var inte direkt effektiva oftast med ett stort överflöd på personal för att alla skulle ha arbete, vilket medförde att löneutbetalningarna och de andra kostnaderna vida översteg de intäkter man hade på försäljning av öl. Alla hade jobb, men få gjorde någon nytta. Säkert var en stor del av arbetarna på VEB Bärenquell informatörer åt Stasi, ingen visste, ingen vågade lita på någon, inte ens efter ett alltför stort intag av Bärenquell öl.
.
.
.
Här luktade det nog öl på riktigt när det maltades som bäst.
Från krigsslutet och nio år framåt till 1954 genomgick östtyska bryggerier en omstrukturering i juridisk mening. Tidigare privat ägande upphörde och sex bryggerier i Berlin blev genom lag och östtyska domstolsbeslut nu ett bryggerikombinat med namnet VEB Berlin Brauerei. Det var nu bryggeriet i Niedershönweide fick namnet Bärenquell Brauerei. Björnkällans bryggeri. Det jäste i öltankarna och Bärenquells öl var det säkert inget fel på, även de östtyska bryggerierna följde strikt Reinheitsgebot (Renhetspåbudet, en lag som tydligt klargjorde vad öl skulle bestå av och som redan på 900-talet straffade de som sålde dåligt öl).
.
Ett av trapphusen i maskinhuset, långt ner ser du trappan som vi inte gick upp för, men upp och för den delen ner kommer man alltid.
Men som allt annat i öst så var effektivitet och produktivitet inte på högsta nivå. Den produktion som krävde några hundra arbetare sköttes istället av några tusen. Ett talesätt från öst var ”de tror att vi arbetar och vi tror att vi får betalt”. Men DDR tuffade vidare, mer bevakning och mer kontroll av allt och alla och ingen litade på någon.
.
Det till hälften armlösa röda monstret, ser något uttråkad ut
Fler och fler arbetade utan att det producerades mer, i realiteten skulle dessa ”fler och fler” dela på den kaka som inte växte. Missnöjet växte och invånarna i arbetarparadiset DDR var inte ovetande om tillståndet hos kusinerna i väst. Ett annan liten anekdot från öst är mannen som kommer in i butiken med alla hyllor tomma. ”Goddag, jag skulle be att få ett hekto korv” och får till svar, ”min bäste herre, detta är inte butiken som inte säljer korv, vi är butiken som inte säljer bröd”.
.
Lastbryggor och stora taköverhäng, här lastades någonting. Öl ut eller malt in?
.
Ljusinsläppet var präktigt i denna del av bryggeriet.
.
.
Ljusinsläpp.
Bristen på allt i DDR tilltog, missnöjet växte och så en torsdag, den 9 november 1989, stod långt mer än 10 000 öst-berlinare en halvmil norr om Bärenquell bryggeriet vid gränsövergång Bornholmerstrasse, säkert någon från bryggeriet också och insisterade på att få ta en promenad västerut. Denna dag drabbades den blödande patienten DDR, full av bristsjukdomar av ett sår som inte gick att stoppa och mindre än ett år senare dog patienten.
.
Stort! raderna av byggnader tycktes aldrig ta slut, helt underbart roligt
Tredje akten Die Wende
Treuhand (Treuhandanstalt), I ett tappert försök att få ordning på det förfallna och ineffektiva bryggeriet övertogs VEB Bärenquell Brauerei av Treuhand med uppdrag av få bryggeriet att gå med vinst, vilket ledde till att nittio procent av personalen, dvs. de som var anställda men inte gjorde något sades upp.
.
Skylten är kvar, brandsläckaren borta
En räddning för många östtyska bryggerier var att samtidigt som öst föll ihop blev det på modet bland alla större affärskedjor att leverera varor under eget namn. ”Private brands” var det ursprungliga begreppet, ”egenmärke” kallas det på svenska. Ett eget öl är givetvis en självklarhet för en riktig tysk affärskedja, så Edeka, Rewe, Aldi, Globus och alla större affärskedjor gick på uppköpsrunda i östra Tyskland. Östra Tyskland som i alla fall hade kvar bryggartradition och bryggarstolthet. Bryggerierna i öst köptes upp och kedjorna lät dem brygga öl under eget namn som var unikt för varje kedja. Så nu har alla livsmedelskedjor bra standardöl av god kvalitet till bra priser, de flesta bryggda av VEB-/ Treuhandbryggerier från östra Tyskland.
.
Det kanske inte framgår av den lilla bilden, men den här målningen på väggen var mer än 10 x 10 meter
.
En gång en korridor med fönster, nu en övervuxen gång utomhus.
Ombyggt och tillbyggt i omgångar. Här en interiörbild från en nyare byggnad
Även om de östtyska bryggeriernas öl var av god kvalitet så hade de ingen distributionsförmåga att få ut ölen till den nya marknaden i väst. Deras andra bekymmer var att Västtyska öl var billigare, en tio gånger för hög personalstyrka sätter avtryck i pris och lönsamhet. Vad värre var, deras trogna kunder från öst ville inte längre köpa deras öl. De föredrog väst-öl från bryggerier med erfaren och skicklig marknadsföringsavdelning som snabbt tog över större delen av den östtyska marknaden. Kvar stod stora ineffektiva anläggningar som agerat på en skyddad och reglerad och marknad, fast nu utan kunder och med en onödigt stor om än minskande personalstyrka.
.
Treuhandanstalt var inte sentimentala. Redan två år efter murens fall övertogs Bärenquell av de privata Henninger Brau som nu tillverkade ett öl som hette Bärenquell Berliner Pilsener Spezial. Men det hjälpte inte. 1994 lades bryggeriet ner medan den nya ”specialölen” bryggdes vidare på annan ort. Den sista ölen med anknytning till bryggeriet med namnet Bärenquell försvann 2008 och då hade bryggeriet stått övergivet i 14 år. Detta leder berättelsen vidare till.
Fönstren borta, innertaket faller ner
Fjärde akten:
Den redan slitna och förfallna byggnaden övergavs och har stått tom sedan 1994, vårt besök var september 2016. Någon gång under dessa tjugo år har maskinpark och lösöre avlägsnats, troligtvis på legal väg. Kvar att stjäla, -skrot, kopparkablar och de inventarier som inte ansågs värda att släpa med sig när siste ägare beslutade sig för att stänga ner. Med andra ord, ett utmärkt och förstklassigt nöje för en ruinentusiast. Vår ankomst var runt klockan 10 på förmiddagen då vi hoppade över muren nere vid Spree och ut igen sju timmar senare. Ändå hade vi inte hunnit detaljstudera allt på området och några byggnader missade vi säkert, det säger en del om bryggeriets storlek.
.
Den här filuren har likt en av de översta bilden också vissa likheter med en president
Två byggnader dominerade området Den största som jag skulle kalla brygghuset och maskinhuset. Det senare råder det inget tvivel om, ovanför huvudporten till huset står texten MASCHINANHAUS. Därutöver diverse stora hallar, kontor, personalbyggnader, lager, fordonshallar etc.
.
Ett för byggnaderna glädjande besked är att sedan 2013 har kvarteret erhållit status som Denkmalschuts. Så om inte tiden och Berlinervintrarna tar död på byggnaderna innan så ska de bevaras och rustas upp i och för framtiden.
På panelen såg vi lamporna …som inte längre lyser
.
All grönska här är ogräs som tagit sig genom asfalten
.
Den här damen på cykel vill jag inte gärna missunna dig
.