Kvarnhuset, den del som står kvar. Den är ett sammelsurium av tillbyggnader och prång.

Som en urban explorers våta dröm står kvarnhuset med sin mossbevuxna betongfasad kvar. Som om det vill trotsa tiden och säga, jag är av betong och eternit så jag tänker stå här i all evighet. Med den norra delen har redan rivits, förmodligen redan för 35-40 år sedan.

Kvarnhuset, tillbyggt, ombyggt, påbyggt, anslutet till, det har varit utsatt för det mesta och det syns

De nu äldsta delarna härstammar från 1940-talet vilka ersatte ett äldre kvarnhus från 1914. Maskinerna här malde cementklinker och gips till ett pulver vilket utgjorde slutprodukten cement. Blanda med vatten, rör om och gjut!

Exteriören är trollbindande, rost, betong, mossa, smuts …
Kan väl erkänna nu, fyra år efter vi var där inne och allt är borta att vi fick klättra på lastpallar och annat bråte två plan upp. Definitivt värt besväret. För insidan var lika generös med detaljer och spännande utrymmen som utsidan lovade. Ingen falsk marknadsföring. Tyvärr är en dag i mars bara ca 12 timmar ljus så det blev till att skynda sig för att hinna med allt.

Färg, eller snarare brist på färg, form och rå betong ger en rumsupplevelse som påminner om en dystopisk science fiction film.

I likhet med övriga byggnader i det jättelika Cementfabrikkomplexet är kvarnhuset en byggnad som levt i sin tid och som kom till, moderniserades och anpassades efterhand som nya metoder utvecklades. Nu väntar bara de hydrauliska knipkäftarna och eventuella järnkulor att radera byggnaden och ge plats för nästa steg i samhällsbyggnaden av en ny och bättre värld.

Dessa hål i golvet och hallens enorma höjd får mig att undra hur maskinerna såg ut som en gång stod här och krossade bränd kalk till golfbollsstora stenar.

Den stora bandgången som gick till Klinkertornet högt över marken. Se även bild härunder, det är därinne vi står.

Uppe på taket, eller innergården som det en gång var finner man den våtaste av UE miljöer, eternit, betong, mossa och rost.

Men även den roligaste dagen i mannaminne går mot sitt slut. Klockan är kvart över fem på kvällen och solen är på väg att försvinna för den här dagen och det småregnar ute, det har det gjort hela dagen. Vi kom hit till cementfabriken klockan sex på morgonen innan det ens blivit riktigt ljust. Först orientering på området och sedan fyra timmar i tunneln och när vi kom upp igen var klockan lite över elva. Sedan väntade packhuset och alla bandgångar för att sedan ta sig in i kvarnhuset. I tolv timmar har vi gått omkring härinne, tolv timmar utan att sitta still en minut, vem har tid att tänka på att vara trött när sådant överflöd av härlighet väntar på en. Dagens rätt var kaffe på termos, grapefruktjuice och choklad och nötter från Lidl.