Ja, välkommen då till Schwarzwaldklinik Bad Rippoldsau. Rehabilitations- und Postakutzentrum.
.

1977 öppnades den nya påkostade rehabiliteringskliniken i Bad Rippoldsau i Schwarzwald och fick också namn efter orten och i drygt tjugo år skulle verksamheten pågå utan större problem, men sedan.
.Det var 1998, februari, det var fest i byn och den årliga lätt galna karnevalen i Bad Rippoldsau / Freudenstadt var i full gång. -Karneval i februari, i Schwarzwald? Måste vara svinkallt. Då ljuder brandlarmet i byn och man blir snabbt medveten om att det är rehabiliteringskliniken Bad Rippoldsau som brinner. Där inne är det bara halv beläggning, men det är ändå 140 sjuka och rörelsehindrade patienter som ligger värnlösa i det stora sanatoriet.
.

På den långa vägen irrande runt byggnaden för att hitta en ingång påträffas den försvunna ergoterapeutens Audi Avant. Men var har terapeuten tagit vägen? Har i alla fal inte kört hem själv.
.

Det hela slutade lyckligt, alla patienter, all personal och alla brandmän, kom ut oskadda om än med röklukt i allt som de haft på sig under räddningsinsatsen. Femton månader senare, juli 1999 öppnades kliniken igen, tillbyggd, nyrenoverad, moderniserad och öppen för nya uppgifter i Baden-Würtembergs sjukvårdstjänst. Kostnaden för branden blev ≈ 13 miljoner D-mark, ≈ 6,7 miljoner euro.
.Klinikens ligger på en bergssluttning i Bad-Rippoldsau på 410 meters höjd för att dra nytta av den friska bergsluften som anses hälsobringande. Vattnet i bäckarna runtom är mineralrikt med sådant som anses som nyttiga mineraler och den vackra bergsmiljön är tveklöst läkande för själen. Det kostade en slant , tiden var den rätta och privata intressenter hade kapital nog att vilja och våga investera i sydtysk hälso-, och sjukvård.
.

Efter tre kvarts irrande runt labyrintens utsidor, -de var många, hittar jag slutligen ingången. Inte helt riskfri då det var gott om glasrester även i fönsterramens nederkant som ….
.

.
Största investeraren hette Aspen Group och de sökte intensivt efter fler och solida investerare. Slutligen dök ett Kinesiskt aktiekapital upp 2015, men med kravet att fokusera mer mot eftervård och hotelliknande verksamhet och mindre på ren sjukvård. Det skulle bli ett post-krankenhaus för välbärgat folk. Handlingsplaner och strategier är bra att ha. Ny arkitektbyrå anlitades och den tidigare renodlade kliniken skulle nu ta ny skepnad. Nu skulle transformationen omvandla platsen till ett femstjärnig hotelresort. Fina arkitektbyrån anlitades, de
.

Om du sitter i en sådan här är du..

.

.
December 2020 hölls det ett gigantiskt partaj här inne. Några grannar att störa finns inte, så även om ljudvolymen var hög var det endast förbipasserande som kunde ana att ljudet bakom klinikens fasad orsakas av ett hejdundrande party. Några dieselgeneratorer är fullt tillräckligt för att skapa både ljus och ljud i ett övergivet sjukhus och kombinerat med lite olagliga preparat hos dansgästerna så är kvällen lyckad.
.Dieseldrivna generatorer är en bra portabel kraftkälla, om de placeras någonstans där dieselavgaserna kan blåsa ut, utan att förgifta omgivningen. Det hade arrangörerna inte gjort. Av dumhet, bristande kunskap, eller hade man kanske inte tillräckligt med förlängningskabel?
.

Det finns tydligen ett begrepp och en brottsrubricering hos tyska polisen för partaj i övergivna byggnader: "Lost-place-party". Ynglingarnas festligheter inne i kliniken var ett uppenbart ”Lost-place-party”, med lagstadgad påföljd. Om det var sladdrande förbipasserande, polisens letande på internet efter olagliga partaj, eller någon som ringt efter ambulans för att hämta den kolmonoxidförgiftade ynglingen som avslöjade das ”Lost-place-party” är obekant. Men ordningsmakten gjorde en insats där både polis, brandkår och sjukvård var inblandade. Det ska ha förekommit en ”katt och råtta” lek härinne då vissa festdeltagare inte hade lust att bli omhändertagna av ordningsmakten.
.

.

Så nu står kliniken där den står, de kinesiska investerarna får väl naivt hoppas på en kraftig prisstegring av tomtpriset här i den sydvästtyska obygden av Tyskland, men får nog också vara beredda på att krav kommer att uppstå på att riva eller säkra kliniken, så att inte fler roliga dumheter ska förekomma här ute, här uppe, längst nere i Tyskland.
.

Gårdagens cykeltur från Wittnau, ner till Freiburg, vidare norrut slutade efter drygt 100 km på ett litet bergspensionat Zum Letzten G’ster, bara en halvmil från Bad-Rippoldsau kliniken. Så efter frukost var jag tidigt på plats.
Som vanligt välkomnas man av skyltar med texten Zutritt für Unbefugte verboten och arkitekturen ger samma intryck, lite hårt och frånstötande, kom inte hit tycks den sena 70-talsinspirerade fasaden säga. Kom inte hit, här är stängt och tillbommat.
.

De stora fönsterna på kliniken är hela och samtliga dörrar är omsorgsfullt låsta och ofta försedda med ytterligare lås eller svetsade balkar för att hindra ovälkomna besökare. Det blir till att gå vidare, fasaden i sin labyrintformation är i omkrets långt mer än en kilometer lång, så någonstans måste det finnas en ingång. Mycket riktigt, efter en halvtimmes vandrande kommer jag in till en grönskande innergård, lätt tillgänglig genom en portgång utan port.
.

Dr. Wagner tar emot för pratstunder från 11 30 till 12 00. Dr Wagner, låter lika tyskt som Volkswagen.
.

Jag går vidare i korridorerna, i ett rum står en brits, eller bänk som är som hämtad från en tortyrscen i en Bondfilm. Läslampor har fått en egen uppställningsplats och det står rullstolar lite överallt här. Omgivningen är tyst, men tystnaden här inne bryts av dörrar som slår dovt slår mot väggen av vinddraget, några balkongdörrar står öppna och småfåglar tar tillfället i akt att smita in för en vilostund och flaxar överraskande till när jag tittar in i något av rummen. Den sista tidsmarkör jag hittar är en almanacka från 2010. Lite underligt då kliniken enligt vad jag läst inte övergavs förrän 2015/16. En diktafon med minikassettband i ett personalkök,
.

Vidare i labyrinten, nya trappor, nya våningar, och för varje våning tillkommer eller försvinner någon korridor. När jag nu tror jag sett allt ska jag ge mig av. Tur eller skicklighet, jag hittade utan större problem till den hälsovådliga ingången och lyckades även ta mig ut utan skador på byxor och kroppsdelarna innanför. Utanför i ett regnigt Schwarzwald stod en blöt cykel och väntade på att ta mig ca 1000 km norrut.
.

.
Det gick en TV-serie från 80-talet som hette Kliniken, ”Die Schwarzwaldklinik”, som jag inte sett så mycket som en minut av. Men jag har en inspelning på kassettband med Jacop Dahlin, som sommarpratare från 14 juli 1988, vissa saker var roligare förr. Där han med sin lätt bögiga stämma berättar om sina upplevelser från Tyskland efter ett besök i Berlin och avslutar med följande:
.