Stacks Image 1218

AMMUNITIONSANLÄGGNINGEN KAPEN DESSAU
.

Stacks Image 219579

Det står inte "Välkommen in" på den gula skylten" Enbart en varning om att det kan finnas kvarglömd ammunition i buskagen och att det är Lebensgefahr, dvs livsfarligt att vistas på området ….osv.

Stacks Image 219725
Stacks Image 219735

.
Så välkommen in i röran då, du kom oväntat så vi har inte hunnit städa.

Stacks Image 219788

.

Det var på Hitlers tid, 1935 och det var nödvändigt att bygga en ammunitionsanläggning för såväl tillverkning som lagring av kemiska vapen och vanliga krutdrivna granater. Platsen som valdes var Kapen, en mil sydost om Dessau, staden som är mest känd för att ha försett världen med funktionalismen genom konstfakulteten Bauhaus, inte att förväxla med en bygghandelskedja. 200 hektar togs i anspråk för fabriken och tillhörande lagerutrymmen. Sprängämnen hämtades från en
.

togs i anspråk för fabriken och tillhörande lagerutrymmen. Sprängämnen hämtades från en fabrik i Schönbeck inte så långt därifrån och monterades sedan ihop till grovkalibriga granater. 1938 byggdes en bunker på området som skydd åt cisterner och tankar. Dessa innehöll 8 000 ton flytande explosiva elakheter, som givetvis behövde skyddas mot både spionflyg och efterföljande bombflyg.
.

Stacks Image 219737

Det bjöds i alla fall på lite färgglad graffiti.
.

Stacks Image 219739

Somliga går med trasiga skor, säg vad beror det på.
Gud fader som i himmelen bor, kanske vill ha det så. C.V.
.

Stacks Image 219862

Tyvärr, ölen är slut. Flaskan är av betydligt senare datum, troligtvis från samma år som bilden togs, 2020.
.

Sedan blev det krig och då behövdes ännu mer destruktiva kemikalier med följd att det blev mer och större av det mesta. 1943 hade anläggningen vuxit och inhyste 850 anställda samt 300 tvångsarbetare. Det var säkert ingen rolig tillvaro att tillhöra de trehundra lägerfångarna som med stor sannolikhet arbetade oskyddat med de explosiva kemikalierna, men de slapp utsättas för slutresultatet, det fick däremot Sovjetiska och Allierade soldater känna på. Men i april 1945 tog det slut. Då fick man

känna på. Men i april 1945 tog det slut. Då fick man ”besök” från väster av amerikanska soldater som kom till en nästan tömd fabrik.

De naziuniformerade männen, för det var nog bara män, hade gett sig av och lämnat de trehundra lägerfångarna kvar, av vilka samtliga överlevt. Därefter inväntade den amerikanska militären Röda armens ankomst och överlämnade enligt avtal platsen till Sovjetarmén.
.

Stacks Image 219879

I dessa tider, sensommar 2020 är det viktigt att sköta handhygienen, saknas bara tvål och vatten.
.

Stacks Image 219881

Nästa byggnad längs vägen var definitivt från 1961, innan Berlinmuren byggdes. Är det månne en smygsocialist som syns nere till höger vid gaveln?
.

Operation Paperclip
Det går inte att läsa någonstans, men vi kan vara säkra på att amerikanska specialförband förhört tvångsarbetarna, tittat på och förmodligen tagit med sig all dokumentation och annat intressant som forskats fram av nazisterna för att se till att de ankommande sovjetsoldaterna inte skulle behöva besvära sig med att rota i skrivbordslådor och ägna sig åt pappersarbete. Vilka hemligheter och nyttiga kemiska formler de fick med sig hem får vi aldrig veta. När Amerikanerna genom Operation Paperclip tömt området på nyttig information, framförallt om kemiska vapen och annan avancerad vapenproduktion och dödliga explosiviteter var de nöjda. Det var därför man skyndade sig dit, trots avtal om att hålla sig vid Elbes västra sida, sedan överlämnades Kapen till Röda Armen.

.

Stacks Image 219901

Kanske en gång en matsal, eller en större lektionssal för värnpliktiga sovjetsoldater?
.

Stacks Image 219896

Sovjetkommunist eller DDR-lakej. Vi har alla samma behov.
.

Efterkrigstiden
Kvar var tonvis med kemikalier och vad gör Röda Armen med sådant? Jo under två år fram till 1947 rekvireras tankvagnar som fylls med de elaka kemiska substanserna, vagnar som får åka till Östersjön, troligtvis Rostocktrakten där man på sedvanligt manér häller ut det hela i Östersjön och så var det problemet ut världen. Allt annat av värde monterades ner och fick åka tåg till Moder Ryssland tillsammans med de infångade fabriksarbetarna som hade kunskap om hur fabriken och dess maskiner fungerade. Bunkrarna sprängdes och den del av arbetskraften som inte fick ”förmånen” att besöka Sovjetunionen blev nu tvångsarbetare på vad som kvarstod av ammunitionsanläggningen. Därefter byggdes en anläggning för destruktion av kvarvarande ammunition och kemikalier.
.

Stacks Image 219912

Här stod filmprojektorerna och visade filmer från och om det älskade fosterlandet Sovjetunionen
.

Stacks Image 219907

…och här satt soldaterna och tittad på film.
.

.

Stacks Image 219628

Inga imponerande byggnader, men lite asfalt kvar på vägen efter trettio år.
.

Stacks Image 219745

Born to be Heinz. Har inget med Ketchup att göra utan verkar syfta på någon mindre känd låt av popgruppen Heinz, som jag aldrig hört talas om
.

Stacks Image 219591
Här har det varit rastgård för värnpliktiga sovjetsoldater som hamnat i finkan av olika anledningar. Uppgiften fick jag av min guide Stefan som tillhörde sista generationen DDR värnpliktiga.

.

Stacks Image 219178

Söker man på Sonderkart 7 u 8 s. F.H. 18 hamnar man på sidor om ammunition från andra världskriget. I så fall är trälådan 75 år. F-n trot, men…
.

Stacks Image 219754

Bastu, torkrum eller värmekammare för andra ändamål. Rören var kopplade till husets rörsystem.
.

Stacks Image 219756

Gissningsvis en gymnastiksal
.

DDR
Efter kriget blev det fred, eller i alla fall ett kallt krig och Tyskland delades i öst och väst, Dessau och Kapen hamnade i öst. Sovjetunionen hade mer än 300 baser och mer än en miljon soldater som mest i DDR, de flesta baserna var erövrade tyska kaserner och förläggningar som spärrades av och blev små isolerade sovjetenklaver. Av de närvarande sovjetsoldaterna var de flesta ditresta värnpliktiga vars första årskullar fick till uppgift att bygga upp, bygga till de f.d. tyska kasernerna. Den kemifabrik som monterats ned och åkt till Sovjetunionen byggdes nu upp igen av sovjetiska soldater för att återigen producera kemiska vapen och ammunition. Den stora produkten under kalla kriget var landminor som utplacerades på östsidan av den inner-tyska gränsen, så att DDRs medborgare skulle förmås stanna hemma och inte ge sig ut på irrfärder västerut i världen. Men här tillverkades även lite drivmedel till de missiler som stod utplacerade längst med järnridån och lite annat hälsovådligt sprängstoff.

.

Stacks Image 219447
Stacks Image 219763

Björkarna har haft trettio år på sig att ta över de tidigare gårdsplanen

Efter murens fall

Det dröjde inte länge efter återföreningen mellan öst och väst tills kemifabriken revs. Kvar står en mur och omger delar av området, den största delen är nu åkermark täckt av solpaneler. När Tyskland enades, mer bestämt när de fem östtyska delstaterna begär utträde ur DDR, med verkställighet 2 oktober 1990 och ansöker om inträde i Förbundsrepubliken Tyskland den 3 oktober så fick en hel del avtal mm skrivas med Sovjet som inte heller hade så lång tid kvar att existera. Av allt som avtalats så ingick att Sovjetunionen fick ha kvar sina soldater några år inne på de baser de innehaft sedan 1945. Anledningen var att f.d. Västtyskland och dess allierade insåg att närmre en miljon hemvändande soldater till ett sönderfallande Sovjetunionen skulle vara alltför destabiliserande, dessutom saknades bostäder till denna miljon stamanställda och värnpliktiga i Sovjetunionen och de stater sovjet snart skulle sönderfalla i. 1992 packade den sista f.d. sovjetsoldaten sina privata tillhörigheter och åkte hem till något av de femton nya stater sovjet sönderfallit i.
.

.

.
6 september 2020
En varm solig höstdag, ca tio km sydost från Dessau. Längst med vägen jag cyklar på dyker det upp en ca två meter hög betongmur, efter några hundra meter börjar jag fatta misstankar, den här muren ser bekant ut, har sett något liknande tidigare, i Vogelsang och ute i en skog norr om Berlin. Efter ytterligare några hundra meter besannas mina misstankar, en infart, en rostig grind, ett mindre hus som vaktkur och där innanför en halvt igenväxt grusväg. Nätgrinden in till området är utan nät så det är inga problem att ta cykeln in på området och skumpa fram på de halvt igenväxta vägarna.


.

Stacks Image 219784

.

Stacks Image 219525

Betonglåda med rör ut genom fönstret, vad det är ?
.

Efter besök i några baracker ser jag en medelålders herre på håll inne på området. Han ser inte ut att tillhöra någon vaktstyrka, snarare någon som liksom jag förirrat sig in, det har han. Mannen heter Stefan, är från Dessau och tillbringade delar av sin värnplikt som DDR springschas här inne. Större delen av värnpliktsåren var han gränsvakt längre norrut på östsidan vid det som kallades ingenmansland. Ett minerat, övervakat dödens fält där fel person skulle skjutas om de gick västerut. Han berättade om hur man som DDR gränssoldat gärna såg dåligt och hörde dåligt. Han hade aldrig sett eller hört något vid sin gräns, men han hade enligt egna uppgifter inte heller ansträngt sig i onödan. Men berättade också att de sista åren så var det allmänt känt att man inte skulle ta sig över gränsen till fots- Smuggling, omvägar över andra länder mm var de gängse metoderna.
.

.

Stacks Image 219573

.
Nu fick jag en guide på området som sprungit här 35 år tidigare och med viss regelbundenhet gjorde återbesök. Sovjetsoldaterna hade visat respekt för östtyska befäl, men östtyska militärer var allmänt mobbinggods. Han visade en innergård med några höga pelare, här hade varit ett militärfängelse där sovjetiska värnpliktiga hamnat om de inte uppfyllt de pennalistiska befälens order. Jag fick höra lite mer skitsnack om DDR tiden om hans tid som värnpliktig, om hur dyrt det var i väst och att det trots allt var bättre nu, speciellt för lite fritänkande själar som inte nödvändigtvis ville följa alla DDR normer.
.

.
Om området kan man säga att allt av intresse redan transporterats bort, rivits, eller förmultnat. Kvar var de mest ofarliga byggnaderna, något befälshus, kasernliknande byggnader, en matsal, någon bio eller teater, men ingenting av intressanta bunkrar eller kvarlämnade kanoner. Men om man redan cyklat ca 700 km och av en händelse trampar förbi en plats som denna, då offrar man någon timme av sensommaren för att se om något intressant finns kvar. Just i Kapen var det mesta borta, men enda sättet att ta reda på det var att ta sig in och titta efter, för man vet aldrig.

.

Stacks Image 219775

En dryg timme senare lämnar jag Kapen, ut samma väg som jag gick in och cyklade vidare till Till Torgau
.