KRAFTWERK WERNERWERK VOGELSANG EISENHÜTTENSTADT
.
Det är torsdag 27 juni 2019, Klockan närmar sig åtta på kvällen och det är 40 grader i skuggan. När man cyklar söderut på Oders skyddsvalar från Frankfurt an Der Oder och det är en halvmil kvar till Eisenhüttenstadt ser man de två mäktiga skorstenarna från Wernerkraftwerk.
.
Den här bilden är från Google Maps. Längst till vänster det koloniområde som blev ingång till härligheten. I mitten kraftverket och precis sydöst om detsamma, reningsverket och kylvattendammen. Därefter till höger skyddsvallen och uppe på den cykelleden, längst till höger (öster) Oder som utgör gräns mellan Tyskland och Polen.
.
Resterna av kraftverket. Närmast i bild kylvattendammen och reningsverket. De svarta prickarna på skorstenarna är skotthål från Sovjetiskt artilleri februari 1945.
.
Efter ytterligare en dags trampande i temperaturer runt 40° i skuggan, ser jag de två skorstenarna. Landskapet är böljande, nästan platt och himmeln blekt sommarblå så sikten är god, skorstenarna syns på mer än en halvmils avstånd men så är de också stora. Vissa uppgifter påstår 100 meter andra påstår 110 meter. Då får man tänka som Hola Bandola ”vem kan man lita på”, men sanningen ligger väl runt 100 meter, eller några meter till. Det var ingenting jag funderade över på min cykelfärd mot Eisenhüttenstadt på eftermiddagen den 27 juni 2019. Jag närmade mig kraftverket och bestämde mig för att viga nästa förmiddag åt ett besök, efter en stor och närande tysk hotellfrukost.
.
.
Skorstenarna är monumentala, drygt hundra meter och de tålde tydligen några skottsalvor från Sovjetiskt artilleri utan att falla.
.
Alla kulhål var på östra sidan. Kan föreställa mig att det sovjetiska befälet till sist tröttnat på skjutandet och bett artilleristen spara på krutet tills det behövdes.
.
Fredagen 28 juni 2019
Jag befinner mig vid ett mindre koloniområde i förorten Vogelsang vid floden Oder. Staden heter Eisenhüttenstadt, stålverksstaden men det namnet är bara sextio år gammalt, innan dess hette huvudorten Stalinstadt, hade den legat i Sovjet hade den hetat Stalingrad. Nu är Stalinstadt eller Eisenhüttenstadt till storlek inte i närheten av Stalingrad, numera Volgograd, här bor knappt 30 000 invånare. Förresten, innan stålmannen Josef Visarionoviz Djugasvili dvs. Stalin som betyder stålman gav namn åt den lilla staden hette de små byarna Fürstenberg och Neustadt.
.
En låst grind med en varningsskylt på…
.
LIVSFARA! Att beträda området är strengstens verboten. Ja, ja, så säger dom alltid.
.
Men bara tio meter från den låsta grinden, med upplysningen om LEBENSGEFAHR mm så var det hål i staketet.
.
Bland det första jag "råkar ut för" är att bli skrämd av lite vilt som låg och tryckte i det torkade bruna gräset. Viltet blev nog också skrämt, men jag han få upp kameran men inte fokusera.
.
Och där bakom vegetationen visar sig första byggnaden, förmodligen var den tänkt som kolmottagning?
.
.
Väl inne i kraftverket var det många gångar att gå i, lite labyrint.
.
Många hål i golvet och i taket
.
Där kom man inte vidare, vänd och börja om.
.
.
Bilden är ett höjdpanorama av tre bilder, så man får lite perspektiv.
Perspektivet i verkligheten var avsevärt mer uttrycksfullt, mer imponerande, lite skrämmande och mäktigt.
Kulhålen från Sovjets artilleri är mer påtagliga inifrån.
.
Dags att gå vidare till norra skorstenen, men först dags att stanna upp och lyfta blicken.
..
Hela staden är trots sin litenhet ett praktexempel på östarkitektur och öststadsplannering. Intrycket är avsevärt större än staden. Kan dessutom tillägga att stadens sjukhusområde byggt innan WW2 är en arkitektonisk fullpoängare och att denna arkitektur är mer tilltalande än något svenskt sjukhus byggt efter 1945. Stadens centrum däremot består av lådor som är i sådant skick att tillmälet fult är det mest korrekta. Tyvärr saknades tid att gräva ner mig i alla dessa före detta privatbostäder och offentliga administrationsbyggnader, hoppas de ligger kvar till nästa gång jag passerar.
.
Efter en väl tilltagen hotellfrukost på Hotell Fürstenberg frågade jag hotellpersonalen om kraftverksruinens tillstånd. Med största sannolikhet stängt och omöjligt att ta sig in var beskedet. Det var givetvis tvärtom, bara att gå in. Däremot kunde receptionisten berätta att hon varit i kraftverket med sin far då hon var liten och fått historier om hur man plockat byggmateriel härifrån och att de maskinrester som var kvar kunde användas till det mesta när man skulle laga tillvaron i det nya DDR.
Trappan var kapad, vid ca två meters höjd, Men vad gjorde det, armeringsnätsdörren fungerade som en utmärkt stege både upp och ner.
.
. . . Skorstenen fungerade som trapphus
.
Och lyfter man blicken är det fri sikt i cirka tre våningsplan.
.
Men vi tar det från början. Under och innan nazityskland startade krig mot sina grannar skulle den tyska ekonomin och produktionsapparaten ställas om till krigsproduktion, dvs. folks väl och välstånd var underordnat, krigsmakten och vapenindustrin prioriterades. Kriget var igång och man upptäcker 1942 att det krigförande landet saknar tillräcklig elförsörjning, så rustningsminister och inofficiell Reicharkitekt, ingen sådan titel fanns, Albert Speer startar projekt Wärmekraft-Sofortprogramm, ”omedelbar värmeenergi” med målet att bygga ett större antal kraftverk i Tyskland och det så fort som möjligt. Speer utser en gubbe som hette Wilhelm Zschintzsch till chef för det
Speer utser en herre som hette Wilhelm Zschintzsch till chef för det hela och för att det ska gå ”sofort” som möjligt, ASAP kallas det idag, så är Zschintzsch förslag att bygga identiska kraftverk, med mycket prefab och standard-element, de kallas därför Einheitskraftwerk, enhetskraftverk.
..Att platsen blev just Vogelsang / Furstenberg var att det inom krigsindustrin etablerats många rustningsföretag i närheten. Kraftkällan skulle vara brunkol och i dessa trakter var brunkol ingen bristvara, så det var bara att gräva och bryta upp jorden.
.
Samma snurriga perspektiv fast mörkare väggar?
.
...... Det saknades trappor i det övriga kraftverket, men skorstenarna tillät förflyttning mellan våningsplanen.
.
Som brukligt vid den här tiden inom tredje rikets gränser användes lägerfångar, utländska arbetare och koncentrationslägerfångar. Men bygget led av kroniska förseningar. Planering är en sak, finansiering en annan och det var skralt i kassan för bygget. Dessutom var arbetsskaran av ovan nämnda fångar inte den mest motiverade så övervakning och precisionsarbete tog mer tid i anspråk än om man använt betald, utbildat och motiverad arbetskraft. Fast den arbetskraften var ute på ett annat uppdrag i västra Europa eller vid östfronten för att agera kanonmat och för det var de inte alls motiverade.
..Förberedelser och markarbeten hade redan påbörjats och den 1 april 1943 började arbetet ovan jord. Med tvångsarbetarna hade bygget ett förprogrammerat problem i byggprocessen, slavarna var inte enbart omotiverade, de var av den behandling de utsattes för fysiskt svaga och mestadels inte kvalificerade för det arbete de skulle utföra. Det tog ett år att färdigställa byggnaden så 1944 installerades ångpannor,
.
mestadels inte kvalificerade för det arbete de skulle utföra. Det tog ett år att färdigställa byggnaden så 1944 installerades ångpannor, generatorer och annan nödvändig utrustning för elproduktion. Starten var tänkt till januari 1945 men man lyckades inte ens få eld i pannorna. Varför det inte tog eld i pannorna kan spekulera över, den ineffektivitet som slavarbete innebär är i allt annat än enklaste jordbruksarbeten rentav kontraproduktiv. Det var i varje tvångsarbetares intresse att förhindra och försvåra färdigställandet av kraftverket. Att stapla stenar på varandra kan göras, men när kraftvärmesystemet ska monteras och varje moment blir en länk i en kedja är det lätt att dra åt en bult för hårt så den spricker eller för löst så det glappar. Om detta var orsaken till startproblemen kunde slavdrivarna fundera över, men de fick mycket snart prioritera annat i krigstillståndet.
.
......Trapporna var smala, det saknades räcken och det var fri utsikt från alla hål i skorstenen, men sådant kryddar ju tillvaron.
.
Januari 1945 försökte man starta kraftverket, vilket inte gick så bra. Men redan en månad senare fläckades tillvaron och man fick annat att tänka på. En av ingenjörerna på kraftverket Karl Schieches har skrivit memoarer där han berättar att han som vanligt kom till jobbet på morgonen 1 februari, det hörs oroväckande muller österut så han tar sin kikare och ger sig upp på kraftverkets tak. Han ser tyska flygplan bekämpa mål på marken vilket bara kunde betyda en sak, sovjetiskt pansar var på väg västerut mot Oders stränder. Herr Scieches informerar sina överordnade om Röda Armens ankomst och kraftverkets personal skickas hem, kvarvarande lägerfångar
.
ankomst och kraftverkets personal skickas hem, kvarvarande lägerfångar släpps och man tillkallar Volkssturm, en sorts bristfälligt hemvärn av underåriga och överåriga soldater som skulle offras för att förlänga kriget några dagar. Volkssturm lyckades spränga Fürstenberger-Oder bron för att hindra Röda Armen att ta sig över Oder. Men det var februari och svinkallt ute, ca 60° kallare än vid min vistelse. Oder var frusen så de sovjetiska ingenjörstrupperna med tillhörande tunga fordon hade inga problem med att stå på isen när deras bro byggdes.
.
…… Block för block har byggts på, ingen gjuten konstruktion. Om du undrar över vädersträcken så är kulhålen i öster.
..
……Undrar hur länge de kan stå upp, eller hur länge de får stå upp.
..
Den 6e februari 1945 hade 33e sovjetarmén skapat sig ett brohuvud och det dröjde inte länge förrän sovjetiska pansarvagnar rullade över mot väst. Det första målet var kraftverket, i tron att det var i drift och försåg tyska elnätet med el. Väl framme möts man av ett utrustat, nyinstallerat kraftverk som tyskarna inte hunnit få i drift. Det fanns även reguljära tyska arméförband vid Oder så Sovets 33e arme, som förvisso kommit över Oder stoppades längre fram och intog inte Fürstenberg förrän i april då andra delar av Röda Armen redan besköt Berlins östra förorter.
.
Efter krigsslutet demonterades Vogelsangs kraftverk, turbiner, generatorer och ställverk mm transporterades till Sovjetunionen, mer som straff än för att komma till nytta. Kvar stod ett stort, tomt och lätt beskjutet kraftverk. Den nybildade staten DDR hade annat för sig så det stora kraftverksskalet fick stå. Kraftverket var byggt som betongramar med tegel mellan som väggar. De kommande svåra åren hämtade befolkningen byggmateriel från kraftverket då behov uppstod. Det förklarar varför många betongramar helt saknar tegelstenar.
.
……Trapporna gick inte ända upp, och det var väl tur det annars…
..
......Från utsidan har 75 års bristande tillsyn och underhåll satt sina spår. Södra skorstenen.
..
Nerifrån, tittar upp!
..
Uppifrån, tittar ner
..
Här utsikten mot reningsverk och kylvattenintag med Oder och Polen i bakgrunden.
..
Under senare delen av DDR tiden tränades östtysk militär strid i bebyggelse här och poliserna övade batalj mot upprorsmakare och demonstranter. Det senare praktiserades vid tillfällen i Dresden, Leipzig och Berlin. Men när östtyska upprorsmakare blev så många att skotten inte skulle räcka till fick de som satt på torget i Leipzig och i talkör ropade ”Wir sind das Volk” sitta kvar. Träningen från Wernerwerk gick inte att tillämpa, så det gick som det gick.
.
Och så var det namnet Wernerwerk. Vem var Werner? inget relevant kan hittas. ingen Werner med koppling till något Kraftwerk. Tänker man efter så ligger väl Werner von Siemens bra till, han grundade Siemens, ett av Tysklands största företag, som tillverkade och tillverkar allt som behövs till ett kraftverk av den här digniteten och hade jordelivet bakom sig. Så min gissning, det är von Siemens som gett sitt namn åt kraftverket.
.
Än står ramverket i betong
.
Visst, än står det, men hur länge?
.
Hålen i det före detta golvet är öppna ner till kylvattendammen, endast väggarnas ramverk står kvar. Det här var en gång ett hus, en byggnad.
..
Nio år efter murens fall, femtiotre år efter krigsslutet ska rivning påbörjas, EU har slantat upp 2,5 miljoner DM ungefär 10-12 miljoner kronor för att riva kraftverket. Den nya tyska staten bidrar med lika mycket. Men nu protesterade naturvårdare och aktivister mot rivningen, kylvattendammarna hade blivit viktiga bio-bankar för flodlivet och i den otuktade grönskan levde många vilda djur. Vad hände? Byggnaden står kvar och är idag objekt för en dragkamp mellan naturvårdsintressen och rivningsförespråkare.
Vart det slutar får framtiden utvisa.
.
