KÄVLINGE SOCKERBRUK
1891 bestämde sig Carl Trancell för att bygga ett betsockerbruk i Kävlinge. Förutsättningarna var goda och all nödvändig infrastruktur fanns på plats. Järnvägen som var ett måste för att få dit de stora mängderna betor som behövdes gick redan genom Kävlinge och vatten till att processa betorna med fanns det i överflöd, bara att pumpa upp från Kävlingeån.
.
1955 spolades den sista betan in i Kävlinge sockerbruk, efter 64 år ansågs sockerbruket för litet och ineffektivt. Inte långt från Kävlinge sockerbruk, tolv kilometer ligger Örtofta, Sveriges största sockerbruk, så Kävlinge sockerbruks kamp för överlevnad var högst ojämn. Örtofta blev nästa anhalt för betodlarna året därpå. Men det skulle bli ny verksamhet här inne.
.
Potatis har liksom annan gröda råkat ut för jordbrukets modernisering och rationaliseringar. Det är en gröda som kräver avsevärt mindre process än betans väg till socker men vars volymer är så mycket större. Storkökskunder vill ha en så färdig vara som möjligt och här växte nu fram en anläggning för lagring
och här växte nu fram en anläggning för lagring och tvätt av potatis. Sedan utökades verksamheten till tillagning och beredning så storköken bara behövde värma och i nödfall koka levererad potatis. Som mest passerade här 130 000 ton potatis om året.
.
.
.
Byggnaderna togs över av Solanum vilka drivit hantering och förpackning av potatis här fram till för bara några år sedan. Så gott som allt innanmäte som påminner om sockerbruk är borta men byggnadens yttre och vad som kan kallas omisskännlig arkitektur visar tydligt att det en gång var ett sockerbruk.
Men potatisindustrin är liksom den tidigare sockerindustrin utsatt för ständig rationalisering. När största kunden Procordia tappade en av sina största kunder flyttade de potatistvätten till egen verksamhet i Eslöv. Då kom dödsstöten och det gamla sockerbruket lades i malpåse 2010.
.
.
.
NUTID
Hit kommer man inte in utan hjälp av behöriga personer med nycklar och kod till larmet. Vi kom in i sällskap med dessa. Stora fina lokaler, men allt som har med sockerframställning att göra är borta. Här har trots allt varit sockerfritt de senaste 60 åren. Storslagenheten blir nästan mer påtaglig när inget står i vägen för blicken, tomheten
NUTID
när inget står i vägen för blicken, tomheten har en egen karaktär. I en hall med cirka sex meters takhöjd ger de stora industrifönsterna ett proportionerligt intryck, det är först när man ser dörren som dimensionerna blir uppenbara.
.
.
Bruket i Kävlinge är välbevarat och är nog det enda sockerbruk som ser ut som sockerbruk gjorde på den tiden, i alla fall från utsidan. Andra sockerbruk är rivna mer eller mindre i sin helhet, eventuellt har någon nyare del lämnats kvar för produktion av annan karaktär.
.Hasslarps huvudbyggnad står kvar som kuliss med igenmurade fönster, Jordberga är till största delen jämnat med marken, endast bettorken står kvar. Delar av Staffanstorps bruk finns kvar, men inte hela. Helsingborgs bruk är ombyggt och är kontor åt IKEA, Köpingebro används till annat och är delvis kvar som byggnad, Landskronas bruk är borta etc. Örtofta puttrar på men liknar en modern processindustri vilket det ju också är.
.
.
.
Varje årstid har sina karaktäristiska intryck att ge, en del skapas av naturen andra av människan. Lukten från ett sockerbruk under betkampanjen tillhörde definitivt skånska höstlukter. För bara 30 år sedan låg den sötfuktiga lukten av kokt beta över större delen av Skåne, det går fortfarande
större delen av Skåne, det går fortfarande att känna denna lukt, men då måste man ta sig till Örtofta, mellan Lund och Eslöv. Kanske dags att K-märka lukter också, innan de försvinner från det svenska medvetandet helt.
.
.
Tur man känner rätt nyckelpersoner, tack för besöket, Lennart och Rikard
Kävlinge Sockerbruk
