MEJERIET I GRIMMEN
Grimmen: Förutom att svenskarna härjat här 1630 – 1635 som en del i trettioåriga kriget och slagit ihjäl folk i parti och minut så har man utsatts för nazister och kommunister det senaste århundradet.
En stor industribyggnad står intill genomfartsvägen i Grimmen, bara att stanna och titta efter. En typisk DDR byggnad, tja den kunde stått på landsbygden i Sverige också. De flesta fönster är utslagna och utöver de bärande betongbalkarna så är taket i sådant skick att det antingen har rasat in eller kommer att göra det efterhand som växtligheten på det blir tyngre eller nästa storm pressar på från rätt håll.
Mejeriet i Grimmen är ett typiskt ”offer” för Treuhand. Treuhand, var ett statligt företag i det återförenade Tyskland med uppgift att privatisera eller lägga ner statligt ägda företag, folkägda företag (VEB), i forna DDR efter Tysklands återförening.
Treuhandanstalt var ett gigantiskt projekt där den tyska staten skulle omstrukturera näringslivet i det forna DDR. Tusentals anställda miste sina jobb när företag lades ner eller rationaliserades för att överleva. Det rörde sig om cirka 8000 folkägda företag och kombinat med över fyra miljoner anställda. Treuhandanstalt fanns 1990-1994. Vid återföreningen utgjorde Östra Tyskland 20% av befolkningen men stod för mindre än 2% av BNP. Treuhands chef Detlev Karsten Rohwedder mördades av Röda armé-fraktionen 1991.
De stora industrihallarna ger ingen antydan om vad här varit, i andra delar av byggnaden är väggarna klädda med kakel upp till två meter, ingen vild gissning att här processats någon form av livsmedel.
En gammal man i huset bredvid
När jag går ut på nästa gård står en man vid ett hus och undrar vem som förirrat sig in på området, jag presenterar mig och får reda på att det varit ett mejeri, Molkerei och att det försvann efter återföreningen. Om mannen är ägare till det framgår inte riktigt, han påstår att han är det men han är i alla fall närmsta granne och har varit förman där en gång. Av åldern att döma blev han nog förtidspensionerad då det konkurrerades ut av något mejeri från västra Tyskland. Vi samtalar en stund och han visar mig runt men tycks hela tiden med misstänkt förvåning betrakta mig, lätt misstänksam över att någon kan vara intresserad av den gamla ruinen på ”hans tomt”.
.
På frågan vad som ska hända med byggande svarar han ”ingenting”. Han tycks se det som rimligt att ingen kommer att göra någonting åt den fallfärdiga byggnaden. Han var varken upprörd eller ansåg det konstigt att byggnaden bara stod. Han berättade även att direkt efter krigsslutet så skickades stora delar av produktionen till Sovjetunionen som krigsskadestånd, -det var otäcka tider, sovjetsoldaterna letade efter förrymda nazistförbrytare och stal med sig vad de ville när de var på arbetsplatserna.
Själv hade han inte drabbats, men folk fick stryk av dem ibland om de misstänkte att man dolde något som de kunde ha nytta av. Ibland tog sovjetsoldaterna med sig några delar från mejeriet och då fungerade ingenting här. Så trots att mjölken kom in hit så kunde vi inte arbeta vidare med den då allt stod stilla för att några enstaka delar saknades. Folk svalt långt in på 50-talet, men min pappa jobbade här så vi hade alltid lite extra ransoner som pappan mutade till sig.
.
Här stod en gång ett gammalt mejeri från tiden före kriget, sedan bestämdes det att det skulle byggas ett större och nyare av ”sovchos model” d.v.s. det skulle inte bara förse orten med mjölk, ost och smör utan även andra regioner i DDR. Det byggdes ett nytt 48-49 och har byggts på sedan dess, allt beroende på femårsplanernas utrymme.
Nästan all produktion i DDR var ineffektiv, det gällde ju att ha många anställda så att man uppfyllde kvoten för antalet anställda, så ingen var arbetslös. Arbetslös och inte göra någonting fick man vara på arbetsplatsen sedan skulle man producera enligt fastställd (fem)årsplan och det gjorde man säkert. Blev det inte tillräckliga volymer mjölk spädde man på med vatten. Jag har hört historier om att mjölken blev sämre efterhand som året gick om produktionskvoten inte fylldes, då fick man ta till knepet att späda ut mjölken så att volymen som skulle uppnås också gjorde det.
.
Men det blev 9 november 1989 och på Borholmerstrasse i Berlin öppnades muren och lika fort som den knackades sönder lika fort stod ”mönsterstaten” DDR där i sin nakenhet. Första året som ett enat Tyskland stod DDR andel av befolkningen för 20% men dess bidrag till BNP för strax under 2%. Treuhand blev lösningen och ett pris man i DDR fick betala för denna Treuhands uppgift var att se till att ineffektiva fabriker stängdes så fort det bara gick. Och där står det nu i Grimmen, i 25 år har läckande regnvatten trängt in och växtligheten har slagit rot i varenda spricka och efter detta kvartssekel har naturen påbörjat återvinningsprocessen, det är bara att vänta, naturen tar tillbaka allt.
.
.
.
.
