En ny variant på Tillträde förbjudet, d.v.s. en skylt som mindre vänligt upplyser dig om att du inte är välkommen är den vi såg utanför det övergivna radartornet som North Atlantic Treaty Organization NATO använt sig av, för att hålla det kalla kriget kallt. Eller vad sägs om MILITARY AREA - NO ENTRY - ARMED GUARD. En sådan uppmaning! Efter en indiskret promenad för att bli upptäckta utanför området om man nu ska bli upptäckt, skred vi till verket.
.

.

Känn dig mindre välkommen. Skulle nu skyltar inte hjälpa finns det mer påtagliga sätt att hålla ovälkomna borta .

Ser man på här börjar härligheten, det stod några stycken i terrängen
.

Det här tornet hade liksom sina syskon fått nedre delen av stegen stympad.


Om det nu skulle vara några armed guards där innanför? Då är i alla fall jag av den åsikten att det är bättre att befinna sig utanför staketet –om man nu nödvändigtvis ska bli upptäckt. Det var bara det att det var hål i staketet, mer än ett och de var stora nog att rakryggad kunna ta sig in.
.

Sedan var det bara att klättra och stundtals bråka lite med vegetationen

Så efter finkalibrering av riskbenägenhetskalkylen vi alltid gör då vi kryper igenom staket, oberoende hot om beväpnade herrar i uniform, så blev utfallet att vi: 1 tar os in, 2 hoppas på det bästa och 3 hoppas på att Armed guard frågar innan han skjuter. Men efter att än en gång tittat på hålen i staketet och att ingen reagerat då vi promenerade runt det stora avspärrade området så var det vår sunda bedömning att bäst före datum på skylten hade någonting att göra med 9 november 1989 i Berlin och vad som därefter hänt i vår omvärld. Vår bedömning visade sig vara riktig. .

Från denna avsats var vi trädtopparnas jämlikar

På området stod mer än ett radartorn och jag måste tillägga att det är en bedrift att resa ett antal ca 30 meter höga torn på en höjd utan att de syns, även om skog och bladverk kamouflerar väl. Nästa utmaning blev hur vi skulle ta oss upp i de här tornen? Någon mindre gästvänlig individ, förmodligen den med mest blänkande metallutstyrsel på axlarna på sin gröna arbetsrock hade beordrat någon med färre metallföremål på axlarna, kanske rentav utan, att såga av stegarna från marken upp till första avsatsen.
.

Notera att de två sista avsatsen går utanför tornet, det borde inte spela någon roll, men de bjöd på lite mer mentalt motstånd

Med fräckhet kan man komma långt, men i detta fall inte högre. Men upp till första avsatsen kom vi även om jag inte berättar hur och även om en ny riskbedömningskalkyl, nu med hänsyn till den egna hälsan gjordes.
.

Här uppe var servicerummet eller vad det haft för funktion, masonitplattorna i stället på väggen var till för mörkläggning .

För att nå taket så blev det en utanpåliggande stege till, magnifik utsikt

Själva promenaden upp kan indelas i tre etapper, den längst ner var den svåraste; att ta sig upp till första avsatsen där stegarna fortfarande satt kvar så man kunde ta sig vidare. Etapp två var att i mindre slagsmål med trädgrenar och bladverk klättra vidare på stegarna och etapp tre att klättra sista biten upp utan att uppleva höjden som alltför avskräckande.
.

Ingen av oss testade hållfastheten på räcket, lite längre bort ser ni ett liknande torn som vi tyvärr inte kom upp i

På toppen av tornet var ett litet utrymme med balkong eller om yttre avsats är ett mer lämpligt ord. Från denna en utanpåliggande liten stege till taket där radarn en gång varit fastbultad. Egentligen ingen skillnad men en utanpåliggande stege känns betydligt otrevligare att klättra på än en som ligger innanför betongfackverket även om inga andra förutsättningar ändrats.
.

Tar man det lugnt och inte tittar ner får man inte svindel, utmärkt höjdskräcksterapi

Magnifik utsikt naturligtvis och trots att tornen stod på en kulle och var ca 30 meter höga så skymde skogen runtom så mycket att de inte var synliga från någon civilisation. Vi var osynliga från mänskliga ögon här uppe, men jag är säker på att Sovjetisterna hade prickat in denna anläggning och hade full kol på vad som föregick här, på den tiden det föregick saker här. Men nu kunde vi inte ses av någon.
.

Mind your step Ner i vegetationen som vi kom ifrån, två trappor till sedan är man på fast mark

Sedan var det samma väg ner, samma grenar att slåss med och samma spektakel den sista biten, men som bekant; -ner kommer man alltid .